fredag 2 november 2007

Mera våghalsar !


Mer tramp, tramp.
Denna bild tagen under en plåtning för Edge magazine gjord under våren 2006
Personligen gillar jag tonen i bilden och att man får titta till lite extra för att se vad det är , denna bild var dock inte publicerad.
men har blivet lite av min favorit.

Mer Solstorm

Filmen har idag fått lite blandad kritik (som det alltid är med svenska filmer). Men jag tror den kommer gå bra på biograferna. En av anledningarna är Olof Johnsons fina filmfotografi. Flera av er som följt bloggen känner honom vid det här laget.

Så här brukar det se ut på en filinspelning. Det är faktiskt otroligt att skådespelarna lyckas överföra känslor och närvaro från en scen som tas om och om igen med så mycket människor runt omkring. Men de lyckas och ibland är det helt otroligt att få stå vid sidan och ta del av deras prestation.

Jag har lärt mig otroligt mycket, som fotograf, av dessa stunder.

Min bild på Izabella Scorupco


På fredag den 2:a november har biofilmen Solstorm premiär.

Hur blir mottagandet? Går publiken och ser filmen? Vad tycker de?

Jag har ingen aning! Jag har själv svårt att bedöma filmprojekt jag jobbat på. Det är för nära. Jag vet ju var filmteamet stod för att inte komma med i bild. Var lampor och reflektorer var placerade. Vilket humör de som arbetade var på, just den dagen. Med mera.

Men en sak vet jag varje gång. Hur många som än går och ser filmen, så ses mina bilder av flera gånger flera.

torsdag 1 november 2007

Våghalsar!!


i våras var jag och tittade på några riktiga våghalsar som tävlade i Hammarbybacken
några körde down hill och några flög ( detheter säckert något fräckt på engelska)
i stora specialbyggda hopp. här är hågra av bilderna som är kraftigt förvrängda för att kännas lite hiphopp.

Mellan hopp och förtvivlan.




Det är påskafton och jag är i studion. telefonen ringer, det är min "plast mamma" gråtande säger hon att pappa har fåt en stroke, och att han har bett att jag ska komma till sjukhuset i Linköping.

Exakt 2,5 timmar efter jag svarat stod jag vid huvid entrén på US Universitessjukhuset i Linköping. jag kommer inte ihåg hur jag har kommit dit bara att jag kört bilen dit.

Jag går upp på avdelningen och möts av Inger min underbara "plast mamma" med tårsprängda ögon berätar hon för mig vad som hänt , och att dom nu har satt in en behandling som heter trombolys för at lösa proppen i pappas huvud, en av biverkningarna för denna behandling kan vara at det ger en blödning i hjärnan (vilket senare händer)

Jag går in till salen där pappa ligger och blir chockad, men inte chockad för att ha såg sjuk ut utan för att han såg så ofantligt pigg ut. Han pratade och skojade med sköterskorna och vi skojade om att vi skulle ta en öl. men det var en falsk trygghet som smög sig över mig. sakta sakt blev talet slöare och pappa sämre och efter ett par timmar var han medvetslös. Dom kommande 10 dygnen skulle bli de värsta i mitt liv.

Enligt personalen var det första dygnet det mest kritiska och efter detta skulle det vända, men under kommade 4 dygn vart det bara sämre och sämre och de tvingas att öppnad upp ett drän i pappas huvud.( på bilden kan man se kraten i skallbenet dör dom öppnande) inne på IVA (intensivvårdsavdelning) var det läskigt, man kom in i ett rum med 4 sängar och ett flerta grönklädda människor gick runt och antecknade det dom just läst av från den många monitorerna. De som låg i sängarna andades med hjälp av respirator och en av dom var min pappa, min älskade pappa.

Mina tankar blandades av rädsla och förtvivlan för först gången kände jag mig riktigt hjälplös, vad jag än skulle göra skulle jag inte kunna påverka situationen.

efter 10 dagar i ovishet om pappa skulle klara sig eller inte och om alla dessa jälva om som flög om kring i min skalle
om han vakar hur skulle han avar skulle han blir som förut eller skulle han blir en sparris som bara låg där dessa hel...
tankar snurrade i huvet dygnet runt.

ingen av personalen kunde säga något, ingen kunde lova något det vi fick som svar var ta en dag i taget och se vad som händer, men vi vill veta NU hur det kommer gå om jag ska få tillbaka min pappa och hans fru få sin man.
pappa vaknar upp efter 10 dygn i medvetslöshet förlamad i halva kroppen nedsat talförmåga.

Nu börjar han och hans frus tuffaste resa tillsammans. att försöka få allt att bli så bra som möjligt , att pappa ska ha motvationen att orka kämpa att träna och ta sig tillbaka.

Det har krävts många tårar och många skratt, mycket saker som pappa kämpar sig igenom ser ut som rena barnleken för en som är utomstående, men man måste börja om lära kroppen att lyda och lära nevsignalera hitta en ny väg. Det kräver ett jäv... annama ( är det någon som har annma så är det pappa.

Mina föräldrar tvngasdes flyttat tillett mer handikappanpassat boende och till Jul hoppas vi att pappa an flytta hem igen. men resan för pappa och hans fru är inte över. det är en lång väg tillbaka för att komma ur rullstolen och klar sig själv.

När man drabbas av något sådant så är det inte bara det fysiska som tar styk.

Tänk efter du är kissnödig och vill gå på toaletten , men du kan inte få din tanke att styra benen. en mängd av dessa funktioner som dagen innan stroken var en självklarhet är nu något som kräver 2 extra personer att göra.

Du tar dig inte ur sängen när du vaknar utan måste ha hjälp,

Du vaknar på natten och är tröstig med du kan inte går och dricka fast du kunde det innan deta hände.


I mina ögon har både pappa och hans underbara fru bara blivet ännu starkare förebilder och deras kärlek har bekräftats på ett ännu tydlgare sätt.

Jag ville bara med dessa små tankar få dig som läser att tänka efter, att ta dagen som den kommer, att inte sjuta upp det där du längtar efter till morgondagen, utan gör det i dag.

Pappa & Inger ni är mina hjältar och förbilder tack för att ni finns och för att ni orkar kämpa.

Kramar er son

Tomas

Galapremiär på Solstorm


I måndags var jag på galapremiären av den nya Sandrew-filmen Solstorm. Alla var där, tror jag man kan säga. Jag satt åtminstone på samma rad som Mona Sahlin och Björn Rosengren (de satt långt från varandra).

Medan vi väntade på filmen fick vi se kändisarna anlända på stora duken (de hade ett filmteam vid entrén). Till slut kom Izabella Scorupco. Hon var så där vacker som man kunde vänta sig. Log och svarade vänligt på frågorna.

Filmen kunde börja.

I fredags hade filmen publikpremiär.

Världen lataste duvor

De har kallats stadens flygande råttor, duvorna. Jag vet inte hur det ligger till med den saken. Jag vet bara att de lataste jag sett, sitter på Piazza San Marco i Venedig.

Turister göder dem hela tiden! Speciella stånd säljer duvfoder runt torget och det enda duvorna behöver göra är att gapa och svälja. De orkar inte ens flytta sig mer än nödvändigt när turisterna vadar genom mängden.

Detta måste vara duvornas paradis.. platsen framför Basilica di San Marco!

Äta och Älska.. inga bekymmer.

Var ligger människornas paradis?

onsdag 31 oktober 2007

Tandläkarskräck




Årliga Tandläkabesöket var igår. Som vanligt har jag oroat mig inför det kommande besöket. När jag var liten var jag på TandläkarHögskolan ofta efter en olycka. Det var tandläkarelever som grävde i munnen på mig. Därav min tandläkarskräck.
Puh.. Jag klarade mig den här gången också

http://www.carlgren.se

tisdag 30 oktober 2007

Den stundande helgen


skall vi minnas våra avlidna nära och kära.
"Rum 1408" har haft premiär och det fordrar en fotografkommentar.
Apropå dessa två saker kommer här mitt fotografiska verk...
Memento mori!












Konny Domnauer www.konny.se

Homage till Avedon



I fredags tog jag tåget ner till Louisiana, Danmark.

Jag, Riccardo och Patrik skulle besöka den stora Avedon utställningen! Med ca 250 bilder är det den första retrospektiva över mästarfotografen. Spänningen låg i luften på vägen ner. Skulle bilderna fortfarande hålla, efter så många år. Kanske skulle luften gå ur efter alla stora förväntningar.

Det var mäktigt! Jag hade en tår i ögat när jag var tvungen att lämna museet vid stängningsdags.

Närvaron i bilderna, både av de fotograferade och fotografen, var total. Avedon var och är en av de absoluta mästarna inom fotografi och den moderna konsten. (tycker jag!)

Jag bugar mig vördnansfullt.

På vägen ut passar jag på att göra en Homage, en hyllning, till mästaren. Louisianas vitkalkade tegelväg får bli bakgrund. Riccardo får några instuktioner om utsnitt m.m.

Vi tar bilden.

Non plus ultra

http://www.koivisto.se

söndag 28 oktober 2007

Lita naket skall vi väl ha...


Visste du att rökning faktiskt påverkar potensen? Jo, så är det!
Gjorde bilden åt cancerfonden för nåt år sedan. Rätt bra, va?
Utan text, fattar man budskapet?
Så, om du är rökare än, lägg ner lasten och utöva den roligare varianten av laster...
Visa gärna bilden för kompisar som bolmar på!













Konny Domnauer, www.konny.se