Foto: Dag Öhrlund
Jag minns det som om det vore igår. Jag och vännen Dag for till Göteborg för att lyssna på föredrag av Helmut Newton. 1 1/2 halv timme i mästarens närvaro och han delade med sig av sin visdom. Dags för frågor. Inte många. Helmut Newton klev ner och beklagade att ingen vågat utmana honom med krävande frågor. Ställa honom mot väggen. Så som fotoskolseleverna gjort tidigare på dagen. Helmut Newton tyckte om att utmana och vara i hetluften.
Därefter gick vi och såg Helmut Newtons utställning på Hasselblad Center. Lyckan var total. Så mycket fantastisk fotografi på en dag!
Men så dök han plötsligt upp framför oss, Helmut. Dag och jag gjorde en pakt:
Jag gick fram till Helmut, skakade hand och bedyrade min kärlek. Klick. Dag fotograferade. Dag gick fram, skakade hand och bedyrade sin kärlek. Klick. Knut fotograferade.
Idag är jag otroligt glad för att vi gjorde det, talade med honom. Men när jag tänker tillbaks undrar jag vad de andra som stod runt omkring egentligen tänkte. De stod bara där. Med en tom "säkerhetszon" på cirka 1 meter, vinglas i hand och sneglade på mannen i ögonvrån.
Ingen som klev fram och gratulerade.
Kanske trodde han att de inte gillade honom.
Passa på när du får tillfälle att visa din respekt för de du uppskattar. I morgon kan det vara försent.
/Knut
2 kommentarer:
Du har så rätt så. Tror att dessa människor egentligen känner sig ensamma. Speciellt i sådana sammanhang när de flesta av missriktad respekt eller "han ska inte tro att han är nåt och om han nu är det så ska han inte tro att JAG känner igen honom"-tänkande, håller sig på avstånd. Så nuförtiden, när jag ser någon celeberitet stå ensam och hänga i ett hörn, och jag känner att jag vill säga något av värde, så stegar jag fram och gör det! Det får bära eller brista och oftast bär det hela vägen!!
Hej Knut!
Fint och vilken underbar bild som är kvar!
sådana bilder har sin specialla utryck i sig och därför blir de alltid bra!
________________________
I morgon är det försent ja!
Dina ord beskriver dig mycket och jag upplever dig som en väldig känslig konstnär, och oftas är konstnärer som du Knut är så känsliga.
Bra att du inte stod och bara stirrade som de andra!
De är dig han kommer ihåg mest..
Skicka en kommentar