Redan 3 timmar in på första dagen kom han och sa att hans kamera var mycket bättre än min.
Han klappade sin stora Panavision-kamera med 35 mm filmformat. Den största zoomen satt också på. Vi satt i sovrummet på en hyrd östermalmslägenhet.
-Näe, det är den inte, sa jag.
-JO DET ÄR DEN VISST! sa han.
-Du har fel sa jag.
-Den här går på riktig 35mm film och har många fler "pixlar" än din, påstod han bestämt.
-Nu har du fel igen. 35mm på filmkameror är det samma som det vi fotografer kallar för halvformat och det är ingen vidare upplösning på det. Min Eos1Ds mkII har en upplösning närmare mellanformat, sa jag och hoppades tyst att jag inte sagt något dumt.
Jag har länge tänkt att Fotografi och Film var en slags syskon som växt upp tillsammans.
Ett slags förhållande där båda berikade varandra.
Men sedan läste jag för ett tag sedan att Filmen kunde "uppfinnas" och utvecklas genom ett viktigt genombrott inom Fotografin, nämligen uppfinningen av celluloidfilmen. Man kunde göra böjbara negativ som matades genom kameran. Fotografin är alltså Filmens Fader eller Moder eller vad man vill kalla det.
Den envise filmfotografen, Henrik Stenberg (som för övrigt är en väldigt kompetent och skicklig filmfotograf) gav sig inte på länge och ville gärna visa mig hur man skulle fotografera på rätt sätt.
Filminspelningen av "Underbara Älskade" flyttade från Stockholm till Härmanö, utanför Orust. Det var en sådan där perfekt sommar med bara sol och vackert väder. Man vaknade på morgonen av ett otroligt rikt fågelliv (sjöfågel), som en stadsbo som jag har svårt att förstå. Det var ingen idé att försöka lista ut från vilket vädersträck Göken gol. Gökarna ropade sitt "Ku Ku" från ALLA håll.
En kväll mot slutet av min tid, när vi stod och väntade på något, sa jag till Henrik att ställa sig vid grillen så att jag fick ta ett porträtt. Jag lovade honom en stor förstoring (som jag sedan skrev ut) men han har fortfarande inte hämtat den.
Ofta, men inte alltid, finns det en viss rivalitet mellan fotografer och filmfotografer.
