Vem skall man tro på?

Den här bilden är 100% Sann! Precis så här såg det ut framför min kamera. Inget är ditmanipulerat i efterhand. Bilden är dessutom tagen med analog film (800 ISO pressad till 1200, Fuji färgnegativ film) med en Leica M6 och 1:1,4/35mm Summilux (typisk reportageuppställning). Vad vi ser utspela sig framför våra ögon är ju helt tydligt och sant, eller hur.

Vad är det du ser egentligen, människa!

Vad tänker du egentligen när du ser en bild?

Hur kan vi tro på något vi ser utan att veta vad som hände innan eller vad som hände efter exponeringen.

Jag tycker Fotografi är fantastiskt! Vi erbjuds ett litet brottstycke av "något" och vi är helt fria att skapa en egen verklighet runt det vi ser. Men här ligger också faran i att vi tror att vi därmed besitter en absolut sanning.

Jag är så trött på diskussionen om den analoga teknikens förträfflighet över den digitala, när det handlar om trovärdighet. I och med att den första exponeringen gjordes i 1800-talets första hälft, började lögnerna. Någon smart fotograf/marknadsförare myntade uttrycket "Kameran ljuger aldrig" och vi svalde lögnen med hull och hår.

Kameran, linserna, filmen och fotografen har aldrig talat "sanning" och det är helt i sin ordning.

Vårt underskattade universalgeni August Strindberg insåg till och med detta och försökte fotografera utan linser för att kunna se hur Verkligheten såg ut. Som vanligt skrattade man åt honom utan att kunna förstå den underliggande filosofin. Man kan inte se verkligheten och därmed sanningen för det finns ingen sanning.

Det är just här, i denna punkt, vi kan börja skapa något! Våran egna personliga sanning! Äntligen har vi blivit av med kvarnstenen "sanningsbäraren" som plågat Fotografin i över 150 år och tyngt ner dess hals. Vi är fria att berätta våra egna berättelser hur vi vill, precis som målare, konstnärer och hantverkare gjort sedan tidernas begynnelse.

Fast det kräver ju att vi har något att berätta.

Jag utlyser en liten tävling här! Den som kan komma med en någorlunda trovärdig analys av bilden här (det är inte så enkelt som vem personerna på bilden är, men det ger bonus). Som kan svara på vem som är offret och vem som är förövaren. Vem som är skyldig och vem som är utan skuld. Vad som är sant och vad som inte är sant. Den personen skall jag bjuda på en fika på Café Gateau i Fältöversten, Karlaplan (Stockholm) någon gång mellan 15:e och 30:e januari 2008. Priset: Kaffe och en kaka tillsammans med mig ca 1 timme och vi talar om fotografi eller något annat.

Skriv svaret i kommentarfältet och något sätt jag kan nå dig på. Svara senast 23:e december 2007. Jag är själv enväldig domare.

/Knut

http://www.koivisto.se

Varför tar man en bild?

Ibland när jag ser andra fotografers bilder (och ibland mina egna), så undrar jag:

-Varför tog han/hon den bilden?

Varför lyfte fotografen sin kamera och tog just den bilden? Var det ett utbyte av kommunikation, närmade sig fotografen objektet/personen med respekt eller bara tog han det han ville utan att tänka på att faktiskt TOG något från objektet/personen. Varför samlar fotograferna sina troféer? 

Jag börjar faktiskt förstå naturfolken som påstår att ett fotografi tar en bit av själen på den fotograferade (mitt lilla fotografiska fält upptas mest av bilder på människor). Då tycker jag, att jag som fotograf, är skyldig att ge något tillbaks. Ett fotografi/en bild är en gåva som ges till mig som är fotograf. Vad jag försöker ge tillbaks är respekt, att jag tvingas möta personen jag fotograferar på samma plan. Att jag ger av min tid och att jag bemödar mig om att göra en bild som den avbildade personen kan se på efteråt och säga:

-Detta är jag och det står jag för, kanske till och med vara stolt över bilden.

I mitt fotografiska värv stöter jag hela tiden på människor som säger att "Jag blir inte bra på bild"! Jag hävdar att ALLA kan bli bra på bild och om de inte blir det så är det fotografens fel (inte personens). Men det kräver att fotografen verkligen anstränger sig och tar fram det där vackra/trevliga/sensuella m.m. som alla personer har en del av.

Så igen undrar jag, varför togs just den bilden, vad tänkte fotografen på..

Fotografi är ju en form av kommunikation, det är alla överens om idag. Men det är också en form av kommunikation mellan fotografen och den/det man fotograferar. Om den kommunikationen inte finns i fotograferings ögonblicket kommer det att synas på den färdiga bilden.

Jag anser att det finns bilder som inte bör tas.

Om man inte kan kommunicera med objektet.

Om man inte kan tillföra något till objektet.

Om man inte kan behandla objektet med respekt.

Då skall man gå förbi.

Du skall behandla andra så som du vill bli behandlad själv.

Kom ihåg att varje Bild/Fotografi är ett självporträtt.

http://www.koivisto.se

Hemskheter

Häromdagen besökte, jag tillsammans med en gympagrupp som jag är instruktör för,
Polismuséet på Djurgården bredvid Tekniska Muséet Intressant och värt ett besök.
Resväskorna på min mobilbild användes vid ett styckmord. Det ena skedde 1954 i Bagarmossen. Ett bråk om ett munspel var orsaken till mordet.
Det andra mordet inträffade 1955 på för mig okänt ställe.
Vår kunnige och trevlige ciceron Sven, numera pensionerad polis, är mannen på den andra bilden. Han demonstrerar här lådan i vilken stadsrådet Anna-Greta Leijon skulle kidnappas
som hämnd för det misslyckade attentatet mot västtyska ambassaden 1975 i Stockholm. I ambassaden togs 12 personer som gisslan av den västtyska terrorgruppen ”Röda Arméfraktionen”. 4 personer dog i operationen men terroristerna nådde aldrig sina uppsatta mål. Mannen bakom tanken att kidnappa Leijon hette Norbert Kröcher vars planer dock avslöjades av polisen innan han och hans gäng hann genomföra sin plan.”Operation Leo” var hans kodnamn för aktionen. Efter kidnappningen skulle Leijon föras till en rymningssäker källarlokal på Katarina.Bangata på Södermalm. Svenska regeringen skulle sedan pressas på stora penningbelopp medan Västtyskland skulle tvingas att frige ett antal RAF-medlemmar ur fängelset. Norbert Kröcher lever än i dag under annat namn i Tyskland.

www.konny.se

Min Mentor 2

Utan fotograf Morten Krogvold hade jag nog inte suttit här och skrivit de här raderna idag... eller...

I början av 90-talet såg jag ett TV-program om denna karismatiske norrman. I samma ögonblick insåg jag att jag ville bli fotograf. När jag några år senare, efter assistentplats hos Walter Hirsch (se Min Mentor 1), sökte upp Morten i Norge så blev det början på en av de viktigaste perioderna i mitt liv.

Genom en rad workshops i Norge och ute i Europa blev jag äntligen medveten om vad det innebär att vara fotograf. Att ta ansvar för sina bilder och att förstå varför man tar dem. Att lära känna sig själv och att förstå hur man utnyttjar det i sitt skapande. Att förstå sina begränsningar men också vilka oändliga möjligheter det ger.

Men kanske framför allt, vad det kan innebära att vara människa.

Morten Krogvold är inte bara en av de bästa fotografer jag känner, utan också en av de absolut mest intellektuella personer jag träffat.

www.mortenkrogvold.no

www.koivisto.se

Min Mentor 1

Jag har mycket att tacka Walter Hirsch.

Under 3,5 år jobbade jag som assistent åt Walter. Det var en fantastisk tid och en drömplats redan innan jag träffade honom.

Han lärde mig mycket om Fotografi och om Livet.

Han lärde mig om det nära, vardagliga och humanistiska.

Om Det Stora i Det Lilla. Han använde väl inte de orden direkt. Han behövde helt enkelt inte.

Jag har träffat några konstnärer men inte många riktiga.

Walter är en riktig konstnär!

Tack Walter, för att jag fick stå bredvid och lära mig.

http://www.koivisto.se