Error

© Knut Koivisto 2010

/Knut

www.koivisto.se

Vem skall man tro på?

Den här bilden är 100% Sann! Precis så här såg det ut framför min kamera. Inget är ditmanipulerat i efterhand. Bilden är dessutom tagen med analog film (800 ISO pressad till 1200, Fuji färgnegativ film) med en Leica M6 och 1:1,4/35mm Summilux (typisk reportageuppställning). Vad vi ser utspela sig framför våra ögon är ju helt tydligt och sant, eller hur.

Vad är det du ser egentligen, människa!

Vad tänker du egentligen när du ser en bild?

Hur kan vi tro på något vi ser utan att veta vad som hände innan eller vad som hände efter exponeringen.

Jag tycker Fotografi är fantastiskt! Vi erbjuds ett litet brottstycke av "något" och vi är helt fria att skapa en egen verklighet runt det vi ser. Men här ligger också faran i att vi tror att vi därmed besitter en absolut sanning.

Jag är så trött på diskussionen om den analoga teknikens förträfflighet över den digitala, när det handlar om trovärdighet. I och med att den första exponeringen gjordes i 1800-talets första hälft, började lögnerna. Någon smart fotograf/marknadsförare myntade uttrycket "Kameran ljuger aldrig" och vi svalde lögnen med hull och hår.

Kameran, linserna, filmen och fotografen har aldrig talat "sanning" och det är helt i sin ordning.

Vårt underskattade universalgeni August Strindberg insåg till och med detta och försökte fotografera utan linser för att kunna se hur Verkligheten såg ut. Som vanligt skrattade man åt honom utan att kunna förstå den underliggande filosofin. Man kan inte se verkligheten och därmed sanningen för det finns ingen sanning.

Det är just här, i denna punkt, vi kan börja skapa något! Våran egna personliga sanning! Äntligen har vi blivit av med kvarnstenen "sanningsbäraren" som plågat Fotografin i över 150 år och tyngt ner dess hals. Vi är fria att berätta våra egna berättelser hur vi vill, precis som målare, konstnärer och hantverkare gjort sedan tidernas begynnelse.

Fast det kräver ju att vi har något att berätta.

Jag utlyser en liten tävling här! Den som kan komma med en någorlunda trovärdig analys av bilden här (det är inte så enkelt som vem personerna på bilden är, men det ger bonus). Som kan svara på vem som är offret och vem som är förövaren. Vem som är skyldig och vem som är utan skuld. Vad som är sant och vad som inte är sant. Den personen skall jag bjuda på en fika på Café Gateau i Fältöversten, Karlaplan (Stockholm) någon gång mellan 15:e och 30:e januari 2008. Priset: Kaffe och en kaka tillsammans med mig ca 1 timme och vi talar om fotografi eller något annat.

Skriv svaret i kommentarfältet och något sätt jag kan nå dig på. Svara senast 23:e december 2007. Jag är själv enväldig domare.

/Knut

http://www.koivisto.se

Underbara Kolleger

Redan 3 timmar in på första dagen kom han och sa att hans kamera var mycket bättre än min.

Han klappade sin stora Panavision-kamera med 35 mm filmformat. Den största zoomen satt också på. Vi satt i sovrummet på en hyrd östermalmslägenhet.

-Näe, det är den inte, sa jag.

-JO DET ÄR DEN VISST! sa han.

-Du har fel sa jag.

-Den här går på riktig 35mm film och har många fler "pixlar" än din, påstod han bestämt.

-Nu har du fel igen. 35mm på filmkameror är det samma som det vi fotografer kallar för halvformat och det är ingen vidare upplösning på det. Min Eos1Ds mkII har en upplösning närmare mellanformat, sa jag och hoppades tyst att jag inte sagt något dumt.

Jag har länge tänkt att Fotografi och Film var en slags syskon som växt upp tillsammans.

Ett slags förhållande där båda berikade varandra.

Men sedan läste jag för ett tag sedan att Filmen kunde "uppfinnas" och utvecklas genom ett viktigt genombrott inom Fotografin, nämligen uppfinningen av celluloidfilmen. Man kunde göra böjbara negativ som matades genom kameran. Fotografin är alltså Filmens Fader eller Moder eller vad man vill kalla det.

Den envise filmfotografen, Henrik Stenberg (som för övrigt är en väldigt kompetent och skicklig filmfotograf) gav sig inte på länge och ville gärna visa mig hur man skulle fotografera på rätt sätt.

Filminspelningen av "Underbara Älskade" flyttade från Stockholm till Härmanö, utanför Orust. Det var en sådan där perfekt sommar med bara sol och vackert väder. Man vaknade på morgonen av ett otroligt rikt fågelliv (sjöfågel), som en stadsbo som jag har svårt att förstå. Det var ingen idé att försöka lista ut från vilket vädersträck Göken gol. Gökarna ropade sitt "Ku Ku" från ALLA håll.

En kväll mot slutet av min tid, när vi stod och väntade på något, sa jag till Henrik att ställa sig vid grillen så att jag fick ta ett porträtt. Jag lovade honom en stor förstoring (som jag sedan skrev ut) men han har fortfarande inte hämtat den.

Ofta, men inte alltid, finns det en viss rivalitet mellan fotografer och filmfotografer.

http://www.koivisto.se