Den här bilden är 100% Sann! Precis så här såg det ut framför min kamera. Inget är ditmanipulerat i efterhand. Bilden är dessutom tagen med analog film (800 ISO pressad till 1200, Fuji färgnegativ film) med en Leica M6 och 1:1,4/35mm Summilux (typisk reportageuppställning). Vad vi ser utspela sig framför våra ögon är ju helt tydligt och sant, eller hur.Vad är det du ser egentligen, människa!
Vad tänker du egentligen när du ser en bild?
Hur kan vi tro på något vi ser utan att veta vad som hände innan eller vad som hände efter exponeringen.
Jag tycker Fotografi är fantastiskt! Vi erbjuds ett litet brottstycke av "något" och vi är helt fria att skapa en egen verklighet runt det vi ser. Men här ligger också faran i att vi tror att vi därmed besitter en absolut sanning.
Jag är så trött på diskussionen om den analoga teknikens förträfflighet över den digitala, när det handlar om trovärdighet. I och med att den första exponeringen gjordes i 1800-talets första hälft, började lögnerna. Någon smart fotograf/marknadsförare myntade uttrycket "Kameran ljuger aldrig" och vi svalde lögnen med hull och hår.
Kameran, linserna, filmen och fotografen har aldrig talat "sanning" och det är helt i sin ordning.
Vårt underskattade universalgeni August Strindberg insåg till och med detta och försökte fotografera utan linser för att kunna se hur Verkligheten såg ut. Som vanligt skrattade man åt honom utan att kunna förstå den underliggande filosofin. Man kan inte se verkligheten och därmed sanningen för det finns ingen sanning.
Det är just här, i denna punkt, vi kan börja skapa något! Våran egna personliga sanning! Äntligen har vi blivit av med kvarnstenen "sanningsbäraren" som plågat Fotografin i över 150 år och tyngt ner dess hals. Vi är fria att berätta våra egna berättelser hur vi vill, precis som målare, konstnärer och hantverkare gjort sedan tidernas begynnelse.
Fast det kräver ju att vi har något att berätta.
Jag utlyser en liten tävling här! Den som kan komma med en någorlunda trovärdig analys av bilden här (det är inte så enkelt som vem personerna på bilden är, men det ger bonus). Som kan svara på vem som är offret och vem som är förövaren. Vem som är skyldig och vem som är utan skuld. Vad som är sant och vad som inte är sant. Den personen skall jag bjuda på en fika på Café Gateau i Fältöversten, Karlaplan (Stockholm) någon gång mellan 15:e och 30:e januari 2008. Priset: Kaffe och en kaka tillsammans med mig ca 1 timme och vi talar om fotografi eller något annat.
Skriv svaret i kommentarfältet och något sätt jag kan nå dig på. Svara senast 23:e december 2007. Jag är själv enväldig domare.
/Knut
4 kommentarer:
Ja, vem ska man tro på? På vem ska man tro? Ska man tro? På vem? Uppenbarligen inte på den som tar bilden. Varför inte? Detta är uppenbarligen vad som utspelades framför kameran. Men vad hände innan bilden togs? Varför togs bilden övehuvudtaget? Vilken var överenskommelsen mellan uppdragsgivare och fotograf? Med andra ord, syftet.Eftersom man känner igen personerna på bilden så inser man snabbt att detta är en fiktiv bild av en fiktiv situation.
Men vad är det för scen som utspelas framför våra ögon? Du efterlyser en identifikation av offer/förövare.
Bilden är föredömligt uppbyggd som en berättelse ur bibeln och enligt det formspråk som den kristna konsten effektivt använt sig av.
Fader-son-moder-son. Triangel av ljus. Uppenbarelser. Det här skulle kunna vara Abraham som är i färd att efter stor vånda ge vika för Guds krav att offra sin ende son men som i sista stund blir hindrad av Gud som egentligen bara ville testa hur långt Abraham var beredd att gå för sin tro. Om vi följer det spåret, vem är då offret? Vem är förövaren? Och vem sätter stopp för det hela? Ja, svaret är ganska så uppenbart. Att upplösningen sedan utvecklades till en win-win-situation är en helt annan sak. Var det för att berätta den här historien som bilden togs? Troligen inte. Men alla bilder man ser, ser man genom det filter som livet skapat åt en. Därför blir tolkningen aldrig en och samma. Nåt att tänka på när man själv tycker att man varit tydlig.
Bilden är både arrangerad och inte. Bibeln, ja. Inte Gamla Testamentet utan Nya Testamentet. En Pietà.
-Pietà (it. ’fromhet’, ’ömhet’, ’barmhärtighet’ av lat. pietas), benämning som inom kristen konst avser framställningar av en sörjande Jungfru Maria vid sin döde sons kropp (taget från Wikipedia, se länk: http://sv.wikipedia.org/wiki/Pietà).
Bilden är "arrangerad" för den visar en av de sista scenerna ur Tusenbröder, första säsongen. Den är inte arrangerad för personerna på bilden "råkade" hamna på så sätt att jag som fotograf lätt kunde göra en "pietà-bild". Allt för att sympatisera med huvudkaraktärerna i serien. Bilden talar sanning för att den visar precis det som fanns framför kameran, i sökaren, i exponeringsögonblicket.
Allt det här spelar egentligen inte så stor roll. Jag ville berätta en historia för betraktaren och valde några kompositoriskt gamla och effektiva metoder.
För mig är bilden "sann" för den visar det jag vill att den skall visa.
För mig är bilden arrangerad.. uppdiktad. En sann bild är väl ändå en bild som visar vad som har hänt Vad man har hört så ifrågasätts bilder av Robert De Capa som arrangerade. Hur kan man veta det? Var med vid händelsen ?
Frågan är nog mer filosofisk än så.
-Vad är sant och vad är falskt.
Jag tog ett extremfall för att visa vad jag menade.
Min bild är inte mer falsk än Robert Capas bilder eftersom det var precis så här det såg ut framför min kameran.
Robert Capas bilder var "falska" för de visade vad Robert Capa valde att visa. Vi vet varken vad som hände före eller efter en viss exponering eller hur det såg ut åt andra hållet.
Men det är inget fel med det. Problemet uppstår därför att vi/betraktaren utgår ifrån att något är sant eller falskt. Vi tar något för givet utan att veta mer.
Fotografi är kommunikation och om vi/betraktaren bara tar något för givet utan att vara det minsta nyfikna, missar vi hela kommunikationen.
Det intressanta är inte om en bild är sann eller falsk utan -Varför tog fotografen just den här bilden. Varför väljer han/hon att visa just denna bild.
Det finns de som påstår att vi fotograferar en viss bild för att vi känner igen den. Vi har sett den förr och då utgår vi undermedvetet från att det är en bra bild. Jag menar inte medvetet plagiat, bara att vi reflexmässigt trycker på knappen.
Man kan visst springa runt och knäppa bilder för att det är kul men om man har en djupare mening med vad man sysslar med, i detta fall fotografi, så räcker det inte med att bara trycka på knappen.
Skicka en kommentar