Nu tror jag att tiden är mogen för att ta upp Peters fråga.
Stillbilder, Stilleben, stilla scener, bilder.
Varför uppskattar fotografer dessa "stillbilder" i filmen? Jag tror att det är så för att det ligger så nära vårt hantverk. Men jag tror också det beror på alla dessa "dåliga" filmer där man använder kameran slarvigt, En omotiverad kameraåkning bara för att liva upp en tråkig scen eller trist film.
Jag har inget emot åkningar, kranar, steady cam eller vad det kan vara. En films första uppgift är att kommunicera något, berätta något. Så länge den gör det får de göra vad de vill, tycker jag.
Det viktiga är berättelsens rytm. Där kommer de olika sätten att använda kameran in. Personligen tycker jag att känslan som bilden skapar, är det fundamentala.
Peter Greenaways filmer t.ex. är väldigt stilla (jag tänker på bilderna) med rena stilleben insprängda i berättelse (med Sacha Vierny som DOP på de flesta)
Andrej Tarkovskij film "Andrej Rublyov" är en fantastisk berättelse i svart/vit som varje fotograf som påstår sig uppskatta bild borde se (Vadim Yusov var DOP) Många tycker Tarkovskij är svår men det bryr jag mig inte om. Bilderna han skapar är värda besväret. Han använder många märkliga åkningar men de är en del av berättelsen/upplevelsen. Han har dessutom skrivit en bok som heter "Den förseglade tiden - Tankar om filmskapande" (om jag kommer ihåg rätt). Boken finns på svenska och kan rekommenderas till alla då den fungerar på allt konstnärligt skapande. Den nyss utkomna "Tarkovskij - Tanken på en hemkomst" har jag inte hunnit läsa ännu.
Vill man inspireras av något nytt kan man t.ex. se Alejandro González Iñárritus "Amores Perros" (Rodrigo Prieto, DOP). Den centrala "krock-scenen" är en klassiker och absolut inte någon stilla kamera. Men den ger en otrolig närvaro!
Jag tycker att film är en stor inspiration för mig och jag kan hitta de märkligaste beröringspunkterna.
Mina ledord är: Känsla, Närvaro, Berättande, Äkthet, Engagemang.
Titelbilden till det här inlägget är en direkt känsla jag fick efter en filmupplevelse.
Alla referenser du behöver till filmer finns på:
4 kommentarer:
Knut: underbart att du har tagit dig sån tid att formulera och knappa ner så mycket tankar om detta efter en lite snabb och inte helt genomtänkt fråga...
Självklart är ju den springande punkten kommunikationen - och medlen för att uppnå denna kommunikation sekunda - bara de lyckas i sitt uppsåt.
F.ö. så tycker jag också att det känns väldigt relevant med din frågeställning om varför stillbildsfotografer inte ska studera kommunikation och konst etc. Jag får en känsla (där jag såklart utgår fråm mig själv) av att stillbildsfotografer ofta går på "magkänsla", vilket naturligtvis har skapat en massa fantastiska bilder. Men ibland kan det ju vara intressant att försöka formulera för sig själv varför den där magkänslan uppstår...
Ja denna magkänlsa. Varför fastnar man för en bild ?
Vad är det som gör en bra bild? Om en bild får en betraktare att stanna till en stund och fundera över bilden . Då har jag lyckats.
Magkänslan är jätteviktig! Jag använder den hela tiden! Men hur långt kommer man med magkänsla. För mig är det fantastiskt att ta del av andras erfarenheter och kunskaper. Det ger mig också en inblick i Livet.
Härligt med fotografer som tar sin roll i kulturvärlden på så stort allvar. När jag började på 50-talet sprang vi på film stup i ett. Läste böcker, lyssnade på jazz osv.
Vi kallade oss "Sju stockholmare" Sune Jonsson skrev under rubriken "Med fotografens kulturella himmelsfärd som anledning" Flera som var med Rune Jonsson, Beata Bergström, Sune förstås, Pär Franck m fl.
I Fotografiska Föreningen rök folk ihop om den nya fotografins värde eller inte-värde i kontrast mot det som föraktfullt kallades "rosenlunderi" Lennart af Petersens stod med ett ben i vardera
läger. Nu: jag har en kollega, inga namn, som inte visste vem Edward Steichen var...Och tack Peter Eriksson för ditt viktiga påpekande om behovet att formulera sig och sina mål...
Skicka en kommentar