Konstnären Maria Friberg ställer ut i Kulturhuset i Stockholm.
Enormt stora,blanka bilder,monterade på glas. Hur sjutton har människan råd med det? Videoinstallationer lika stora eller större.Bilderna är välkomponerade. Inte tal om annat.
Innehållet är många schabloner. Stackars stora, starka karlar flyter runt i simhallsblått vatten eller i skumbad i vitt; kostymen på. De vältrar sig i sängar också iklädda kostymer. Snuskgubbar där. Ofta ensamma, alltid kontaktlösa, jaha. Ensam i naken skog eller lekandes på sandstrand görandes små löljliga figurer. Vidare ägnar sig män åt att betäcka traktordäck eller skrotbilsplåt. Läsa oöppnade böcker, oh nej, de betäcks också av en man. Uträttar män något? Absolut inte. De är vackra sopor som platsar i konstnärsvärlden som meningslösa figuranter. Undrar just vad fotografen Lennart Nilsson, han med svepelektronmikroskopet och supernärbilderna, tänkte då han skapligt snabbt vandrade igenom det utställda medan jag var där?
Bäst känns videon med USAs Bush-man. Skönt att slippa höra honom tjata om Irak och ”de som inte är med oss är…” Bakom presidentmasken är han en ung gubbe som bevakar sin maktposition med snabba kontrollblickar över publikhavet på presskonferensen,sänd av CNN. Nickar kollegialt till någon polare bland publiken emellanåt.
Så något har jag kanske begripit ändå?
Det skall f-n vara man. Toys are we, när konsten äter sina barn.
www.konny.se
