Har inte gjort ngt inlägg på ett bra tag pga flytt & allt det för med sig...
Nu sitter man trött efter att ha röjt hela dan & kikar lite i den bärbara, och då hittade jag den här bilden.

Det är ju mycket intressant med hela Knuts resonemang & frågeställningar om varför man - vi, jag, du - fotograferar, och det är ju framförallt svårt att svara på det i fotograferingsögonblicket.
Men den här bilden ter sig i eftertankens kranka blekhet ganska så enkel för mig att - alltså i efterhand - förstå varför jag tog; Jag ville frysa en liten bit av mitt liv, ge mig själv ett någorlunda konkret minne av ögonblicket som då var nu (pretto, jag vet); en kvällspromenad i somras med min äldsta dotter på vägen utanför mina svärföräldrars hus på Österlen.
Detta måste väl för gemene man vara det enskilt allra vanligaste skälet för att överhuvudtaget lyfta kameran, men detta är ju bara en enkel förklaring för mig personligen, och det som krävs för att bilden ska bli intressant för andra är ju att jag på ngt sätt förmedlar vad jag upplevde när jag fotograferade bilden. Och att den känslan i sin tur på något sätt spelar på en sträng hos den som i sin tur betraktar bilden.

Nåja, jag vet inte om den här bilden ger er några dylika känslor, men jag längtar både tillbaka till sommarn som var och framåt - speciellt en sån här råkall decembernatt - till sommaren som kommer så småningom...