Det är påskafton och jag är i studion. telefonen ringer, det är min "plast mamma" gråtande säger hon att pappa har fåt en stroke, och att han har bett att jag ska komma till sjukhuset i Linköping.
Exakt 2,5 timmar efter jag svarat stod jag vid huvid entrén på US Universitessjukhuset i Linköping. jag kommer inte ihåg hur jag har kommit dit bara att jag kört bilen dit.
Jag går upp på avdelningen och möts av Inger min underbara "plast mamma" med tårsprängda ögon berätar hon för mig vad som hänt , och att dom nu har satt in en behandling som heter trombolys för at lösa proppen i pappas huvud, en av biverkningarna för denna behandling kan vara at det ger en blödning i hjärnan (vilket senare händer)
Jag går in till salen där pappa ligger och blir chockad, men inte chockad för att ha såg sjuk ut utan för att han såg så ofantligt pigg ut. Han pratade och skojade med sköterskorna och vi skojade om att vi skulle ta en öl. men det var en falsk trygghet som smög sig över mig. sakta sakt blev talet slöare och pappa sämre och efter ett par timmar var han medvetslös. Dom kommande 10 dygnen skulle bli de värsta i mitt liv.
Enligt personalen var det första dygnet det mest kritiska och efter detta skulle det vända, men under kommade 4 dygn vart det bara sämre och sämre och de tvingas att öppnad upp ett drän i pappas huvud.( på bilden kan man se kraten i skallbenet dör dom öppnande) inne på IVA (intensivvårdsavdelning) var det läskigt, man kom in i ett rum med 4 sängar och ett flerta grönklädda människor gick runt och antecknade det dom just läst av från den många monitorerna. De som låg i sängarna andades med hjälp av respirator och en av dom var min pappa, min älskade pappa.
Mina tankar blandades av rädsla och förtvivlan för först gången kände jag mig riktigt hjälplös, vad jag än skulle göra skulle jag inte kunna påverka situationen.
efter 10 dagar i ovishet om pappa skulle klara sig eller inte och om alla dessa jälva om som flög om kring i min skalle
om han vakar hur skulle han avar skulle han blir som förut eller skulle han blir en sparris som bara låg där dessa hel...
tankar snurrade i huvet dygnet runt.
ingen av personalen kunde säga något, ingen kunde lova något det vi fick som svar var ta en dag i taget och se vad som händer, men vi vill veta NU hur det kommer gå om jag ska få tillbaka min pappa och hans fru få sin man.
pappa vaknar upp efter 10 dygn i medvetslöshet förlamad i halva kroppen nedsat talförmåga.
Nu börjar han och hans frus tuffaste resa tillsammans. att försöka få allt att bli så bra som möjligt , att pappa ska ha motvationen att orka kämpa att träna och ta sig tillbaka.
Det har krävts många tårar och många skratt, mycket saker som pappa kämpar sig igenom ser ut som rena barnleken för en som är utomstående, men man måste börja om lära kroppen att lyda och lära nevsignalera hitta en ny väg. Det kräver ett jäv... annama ( är det någon som har annma så är det pappa.
Mina föräldrar tvngasdes flyttat tillett mer handikappanpassat boende och till Jul hoppas vi att pappa an flytta hem igen. men resan för pappa och hans fru är inte över. det är en lång väg tillbaka för att komma ur rullstolen och klar sig själv.
När man drabbas av något sådant så är det inte bara det fysiska som tar styk.
Tänk efter du är kissnödig och vill gå på toaletten , men du kan inte få din tanke att styra benen. en mängd av dessa funktioner som dagen innan stroken var en självklarhet är nu något som kräver 2 extra personer att göra.
Du tar dig inte ur sängen när du vaknar utan måste ha hjälp,
Du vaknar på natten och är tröstig med du kan inte går och dricka fast du kunde det innan deta hände.
I mina ögon har både pappa och hans underbara fru bara blivet ännu starkare förebilder och deras kärlek har bekräftats på ett ännu tydlgare sätt.
Jag ville bara med dessa små tankar få dig som läser att tänka efter, att ta dagen som den kommer, att inte sjuta upp det där du längtar efter till morgondagen, utan gör det i dag.
Pappa & Inger ni är mina hjältar och förbilder tack för att ni finns och för att ni orkar kämpa.
Kramar er son
Tomas
2 kommentarer:
1. Man skall ta vara på de människor man har omkring sig, de närmaste. De är de viktigaste.
2. Gör det du känner att är viktigt för dig! Det är bara Du som får ångra det du inte gjorde.
En dag är det försent..
Jag tror jag förstår vad ni går igenom.
Min mamma gick bort i somras. Det som slog mig också är hur svårt det är att leva en stund i taget, att inte veta, att inte ha svar. Har din pappa ett jävlar anamma kommer han att fixa detta. Och jag tror att var och en måste betämma sig för vad som gör livet värt att leva.
Vi dör, vi gör faktiskt det. Att bli påmind om det lär oss att leva. Varma tankar till er.
Skicka en kommentar